När jag står vid dessa byggnader förundras jag över hur det var möjligt med en sådan precision utan motsvarande verktyg eller maskiner som vi har idag. Vad visste de som vi inte vet idag? Det jag också slås av är att de bygger sina byggnader utifrån naturens förutsättningar och till exempel bygger många byggnader på de klippor som redan finns. Vi däremot spränger ofta bort det som är  i vägen för det som ska byggas. Hur de flyttade och placerade de stora stenblocken är fortfarande ett mysterium

På hotellet där jag bodde fanns det information om att jag skulle ta mig till den gamla inkamuren i foajén vid en jordbävning, lite skrämmande för en svensk som inte har så mycket jordbävningar hemma…

Lammfett som murbruk

De flesta enklare byggnader hade murbruk och då med lamafett vilket gjorde att det höll i 1000 år och det var också vattentåligt. I murarna var det också håligheter och nischer som fungerade som stötdämpare vid jordbävningar. Deras byggnader var byggda för att klara både vulkanutbrott och jordbävningar, vilket inte de moderna har klarat. De delade de finaste blocken på Ollantaytambo med ett instrument lika fint som en nagelstjocklek och enligt dagens tekniker anser de att en laser kan göra på samma sätt idag. I krönikorna räknade man med att 20 man kunde arbeta ett helt år på att få ett av de största stenblocken på plats.

L-formade sten jordbävninsssäkrade byggnader

Att dörrar och fönster var trapziodala och lutade från botten till toppen, att hörn var rundade och att L formade stenar användes för att hålla ihop hörnen, allt detta gjorde dem också mer jordbävningssäkra.

De kände till hjulet, men använde det inte praktiskt.

Den största stenen i Sacsayhuamán var på 360 ton och 9x5x4 meter stora och som satts ihop med precision så att inget murbruk behövdes. De klarade också 500 år av jordbävningar visar på styrkan och tekniken som användes på de viktigaste byggnaderna.

Tänk att anses vara solens son och hyllas som en levande gud. Hur skulle det vara att möta en sådan man? Skrämmande säkert men också väldigt intressant. Jag fascineras av hur mycket makt en sådan man kunde få och hur mycket framförallt Pachacutihannåstadkomma. Jordbruket utvecklades till en helt ny nivå som ökade avkastningen på grödor och de anlade stenlagda vägar  runt om i riket och över Andernas bergsmassiv till en längd motsvarande jordens halva omkrets. Hur kunde de lyckas med detta och vilken kunskap hade de då som vi inte har idag? Jag kan inte låta bli att undra samtidigt som det här hemma kan ta flera månader att anlägga en asfaltsväg på några kilometer.

Inkan var härskare och bestämde över militär, präster och vanligt folk. Han lagstiftade och ledde viktiga religiösa högtider. Inkan hade ofta flera fruar men den första kallades Qoya och hade mest makt.

Hans kläder användes endast en gång och därefter fick han nya. När Inkan dog mumifierades kroppen och flyttades till Soltemplet i Cuzco där döda Inka förfäder fanns. Inka på ena sidan och Qoya på den andra där de satt i guldstolar. Inka mumierna var en del av vardagslivet och de besöktes regelbundet för rådgivning och deltog i vissa ceremonier på offentlig plats. De ansåg att själen lämnade kroppen och återvände till ursprunget för återfödelse. Den fysiska kroppen var bara en farkost för detta livet. Det var viktigt att hjälpa själen vidare så den inte fastnade i vår värld och störde.

Inkan Pachacuti (1438-1471) var den störste och det sägs att han uppsökte en Paqo (prästinna) och gick sedan avsides för att kommunicera med bergen och när han kom tillbaka så ”lyste” han vilket visade på att han var Inka och blev därmed kung. Den 10:e Inkan. Finns en legend att han fick från himlen en gulddisk som gav makt och övernaturliga krafter (finns även berättelser i andra kulturer om gulddiskar)

Han påbörjade därefter utvidgningen av Inka riket och tog namnet Pachacuti Yupanqui Capac Inti Chury som betyder Solens son, världens omvandlare och han som skakar jorden.

Pachacuti var även en poet och författare till “The sacred hymns of the Situa” som anses vara bland världens heligaste poesi.

Det är tidig morgon, klockan är fem och det är fortfarande mörkt ute. I byn Aguas Caliente är det en lång kö med förväntansfulla turister som också vill bli bland de första att ta bussen upp till citadellet. Bussen kränger oroväckande på väg uppför den branta och slingrande vägen upp till ingången men lyckas ändå hålla sig på vägen och väl uppe kan jag andas ut.

Målet är att få se de första av morgonens solstrålar dyka upp bakom berget och lysa upp de fantastiska byggnaderna som breder ut sig på toppen av berget. Det är en magisk plats som är ännu mer imponerande och större i verkligheten än de bilder som finns av platsen. Jag undrar hur folket som levde här för mer än femhundra år sedan gjorde och tänkte. Ingen vet riktigt säkert men det finns ändå en del information som gör att man kan ana sig till vissa saker. Jag kände mig så hemma här, mer än vad jag gjort någon annanstans. Det kändes så bekant att gå denna stenbelagda väg, jag behövde inte ens se var jag satte fötterna för jag bara visste hur jag skulle gå. Det är på denna plats som jag fick inspiration till att skriva min första bok.

Machu Picchu ligger på 2,430 m höjd över havet och på en bergsmassiv över Urubamba dalen som ligger 80 km nordväst om Cuzco, med Urubamba floden bredvid. Den anses vara den försvunna inka staden och är antagligen den viktigaste inka byggnaden som finns. Lokalt så kände man till staden men den var helt okänd för omvärlden tills 1911 då amerikanen och historikern Hiram Bingham hittade den. De flesta byggnader har blivit restaurerade och arbetet fortsätter än I dag. Eftersom inte spanjorerna visste om den så anses den som intakt och ingår i Unesco world heritage site och ett av världens 7 underverk.

Det fanns två ingångar den ena via solporten och den andra över en hängbro, vilket gjorde det lätt att strategiskt försvara. Machu Picchu byggdes runt 1450 i klassisk inkastil, med polerade stenväggar, men det har hittats lämningar som daterar vissa delar tidigare än så. Det övergavs ungefär 100 år senare ca 1572 som ett resultat av spanska invasionen. Forskare tror att det var Pachacutis privata egendom, men även att platsen valdes utifrån ett heligt perspektiv med berg som ligger i linje med viktiga astronomiska händelser och kan även vara en religiös plats.